Ett amerikanskt fall om ett barn med en behandlingsbar hjärtmissbildning har satt katolska kyrkans motstånd mot surrogatmödraskap i fokus. En kvinna flydde till Texas för att föda barnet efter att de biologiska föräldrarna begärt abort.
Kvinnan, McKenna West, födde barnet i Texas och gav honom namnet Gabriel. Delstaten beordrade ett sjukhussystem att ge barnet livsuppehållande vård. Det blev samtidigt en rättslig konflikt om ett surrogatavtal som innehöll en klausul om abort vid konstaterade fosterskador.
Avtalet ställdes mot barnets vård
West stämdes av paret för att inte ha följt avtalet. Fallet har väckt debatt i USA om så kallat gestationellt surrogatmödraskap, där kvinnan som bär barnet inte behöver vara dess genetiska mor. Ett embryo skapas genom provrörsbefruktning och kan använda könsceller från de tilltänkta föräldrarna eller från donatorer.
Joe Zalot vid National Catholic Bioethics Center har beskrivit konflikten som ett typexempel på problemen med kommersiellt surrogatmödraskap. Enligt hans resonemang visar avtalet hur surrogatmodern kan reduceras till en underordnad roll i förhållande till de genetiska föräldrarna. Samtidigt behandlas barnet som föremål för avtalsvillkor, även när villkoret gäller att barnet ska dö på grund av en konstaterad avvikelse.
Den amerikanska biskopskonferensen skriver i sin etiska vägledning för katolsk sjukvård att katolska vårdgivare inte får delta i surrogatarrangemang.
Kyrkans invändning gäller familjen
Joseph Meaney, senior etiker vid National Catholic Bioethics Center, beskriver surrogatmödraskap som ett arrangemang där en kvinna bär ett barn åt någon annan med avsikten att lämna över barnet efter födseln. I den traditionella formen är den födande kvinnan också barnets biologiska mor. Den moderna formen använder vanligen provrörsbefruktning.
Den katolska invändningen gäller inte bara betalningen. Kyrkan menar att ordningen delar upp föräldraskapet i genetiska, kroppsliga, psykologiska och sociala delar. Barnets tillkomst skiljs från äktenskapet och från den relation mellan mor och barn som kyrkans bioetik anser vara grundläggande.
En instruktion från 1987, då utfärdad av Troskongregationen under namnet Donum Vitae, beskriver surrogatmödraskap som ”contrary to the unity of marriage and to the dignity of the procreation of the human person.” Dokumentet hänvisar också till barnets rätt att bli avlat, buret, fött och uppfostrat av sina egna föräldrar.
Motståndet har skärpts i Vatikanen
Påven Franciskus tog upp frågan i sitt tal till Heliga stolens diplomatiska kår i januari 2024. Han kallade surrogatmödraskap för förkastligt och sade att det innebär ett allvarligt angrepp på kvinnans och barnets värdighet. Han uttryckte också hopp om ett internationellt förbud.
Den påvliga hållningen bygger på äldre dokument men har fått större offentlig plats de senaste åren. Meaney har även argumenterat mot så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, där ingen ekonomisk ersättning betalas. För kyrkan löser frånvaron av pengar inte frågan om vem som har rätt att bestämma över graviditeten eller barnet.
Ett bibliskt exempel som används i diskussionen är berättelsen i Första Moseboken om Sarai, Hagar och Abram. Den visar att arrangemang där en annan kvinna bär ett barn åt ett par inte är en ny företeelse. Skillnaden i dag är den medicinska tekniken och de juridiska kontrakt som omger den.
Fallet med Gabriel har därmed blivit mer än en tvist om ett enskilt avtal. Det har gjort synligt den konflikt som kyrkan pekar på mellan avtalsfrihet, reproduktionsteknik och barnets ställning som person.
