Åbo blev i år åter slutmålet för pilgrimsfärden till Sankt Henrik. För första gången på länge gick deltagarna hela vägen till staden, efter en period då traditionen hade försvagats.
Orsakerna till nedgången har varit flera. Pandemin nämns som den främsta, men pilgrimsfärden visar nu tecken på att återhämta sig. Att årets vandring kunde genomföras i sin fulla längd tillskrivs bland annat Heikki Nissiläs arbete med organisationen.
Hela vägen till Åbo igen
Pilgrimsfärden har gått samma sträcka många gånger. För flera deltagare är vägen inte en engångshändelse, utan något som återkommer över år och generationer. En person som citeras i den finländska katolska publikationen Katolinen.fi berättar att han eller hon inte längre minns hur många gånger vandringen har gjorts, men uppskattar antalet till omkring tjugo.
Även familjebanden hör till traditionen. Pilgrimsfärden beskrivs som något särskilt för en deltagare och dennes familj. Det återkommande gåendet ger en fast form åt en lokal kyrklig sed som har påverkats av både pandemin och minskat deltagande.
Liturgin under årets vandring leddes tillsammans med Fr Anders Hamberg, som länge har varit pilgrimsfärdens präst. Hans erfarenhet hör till den kontinuitet som fortfarande finns kvar, trots att färden under de senaste åren inte alltid har kunnat genomföras som tidigare.
Köyliönjärvi är målet för vinterfärden
Den återkommande vandringen har också en annan riktning. När stiftet gör pilgrimsfärden till sin skyddshelgons dödsplats går vägen till Köyliönjärvi. Där knyts den nutida vandringen till minnet av den plats där Henrik enligt traditionen dödades.
Henrik räknas som den som förde den katolska tron till Finland. Tertullianus formulering om martyrernas blod som den kristna trons utsäde används för att beskriva hur martyrminnet kan leva vidare i kyrkan. För det finländska stiftet är pilgrimsfärden därför en av de viktigaste återkommande traditionerna.
Två högtider kring Henrik
Henrik uppmärksammas två gånger om året. Den ena högtiden är huvudfesten för hans himmelska födelsedag. Den andra firas på sommaren och minner om överföringen av hans reliker.
Den dubbla rytmen skiljer det finländska stiftet från andra nordiska stift där Sankt Henrik också firas. Sommarhögtiden ger pilgrimsfärden en egen plats i kyrkoåret och håller minnet av relikerna samman med den konkreta vägen genom landskapet.
Resan till Köyliönjärvi och vandringen mot Åbo är därmed två delar av samma tradition. Den ena pekar mot dödsplatsen, den andra mot staden och kyrkans historiska centrum. Efter flera år av avbrott blev årets hela sträcka ett tecken på att seden fortfarande kan bäras vidare.
