Synoderna i de östliga katolska kyrkorna får en ny möjlighet att agera när relationen mellan en patriark och biskoparna har brutits på ett oåterkalleligt sätt. Påven måste fortfarande godkänna en synodal beslut om att avsätta patriarken.

Bestämmelserna finns i den apostoliska skrivelsen Mutua concordia, utfärdad som ett motu proprio den 29 augusti. Texten ändrar kanon 106 och 126 i den östliga kyrkornas kanoniska lagsamling och gäller också, genom sin konstruktion, de större ärkebiskopliga kyrkorna.

Synoden kan begära en avgång

Reglerna gäller situationer där det så kallade heliga bandet mellan patriarken och synodens övriga biskopar har skadats så allvarligt att det inte längre går att återställa relationen. Patriarken leder sin kyrka som far och huvud, medan han samtidigt sammankallar och leder biskopssynoden.

Om en allvarlig orsak föreligger kan synoden begära att patriarken lämnar sitt ämbete. Vägrar han, ska den biskop som är äldst i fråga om vigningsdatum och har rösträtt sammankalla synoden. Om även han underlåter att göra det går uppgiften vidare till nästa behöriga biskop i ordningen.

Synoden ska sedan välja en mötesordförande och låta frågan om avsättning gå till sluten omröstning. Minst två tredjedelar av de röstberättigade synodsmedlemmarna måste stödja beslutet. Patriarken har rätt att försvara sig inför synoden.

Rom behåller det sista godkännandet

Beslutet blir inte giltigt enbart genom synodens omröstning. Mötesordföranden ska informera påven, som måste ge sitt samtycke. Först då blir den patriarkala stolen vakant.

Skrivelsen beskriver påvens roll som en garanti för synodens handlingsfrihet. Biskoparna ska kunna uttrycka sin uppfattning utan otillbörlig intern eller extern press. Samtidigt ligger ansvaret för att fastställa orsakerna till brytningen, ordna sammankallandet och skydda patriarkens försvarsrätt hos synoden.

Den nya ordningen ska enligt skrivelsen återställa det som hör hemma i de självständiga östliga kyrkorna. Deras egna biskopar anses ha bäst förutsättningar att bedöma en konflikt inom den egna kyrkan, medan påven behåller rollen som slutlig godkännare.

En lucka i den östliga kyrkorätten

Den tidigare lagstiftningen reglerade synodernas uppgifter men beskrev inte vad som skulle ske om relationen mellan patriarken och synoden blev irreparabelt förstörd. Skrivelsen inför därför ett förfarande för den situation där patriarken inte själv avgår.

Syftet formuleras som att återställa den skadade gemenskapen, «to restore the wounded communion, even by removing him from office for grave cause». Formuleringen finns i den engelska version som Vatican News publicerade som källa till uppgifterna.

Ändringarna rör de östliga katolska kyrkornas interna styre. De ger synoderna ett uttryckligt verktyg mot en patriark, men lämnar det slutliga beslutet hos Rom.