En ny lag för de östliga katolska kyrkorna öppnar för att deras patriarker kan avsättas efter beslut av den egna biskopssynoden. Reformen gäller fall där gemenskapen mellan patriarken och de andra biskoparna har skadats på ett irreparabelt sätt.

Synoden kan inleda en avsättningsprocess

Påven utfärdade reformen genom ett motu proprio den 29 augusti. Texten ändrar den gemensamma lagen för de 23 östliga katolska kyrkorna, som har egen kanonisk ordning inom kyrkan. Dokumentet heter Mutua concordia.

Enligt den nya bestämmelsen kan varje biskop ta initiativ till en omröstning om att avsätta en patriark. Synoden måste då bedöma om patriarkens ledarskap har orsakat en allvarlig och irreparabel skada på kyrkans gemenskap. Patriarken har rätt att försvara sig inför synoden, och ett beslut om avsättning kräver påvens godkännande.

Lagen anger däremot inga närmare juridiska kriterier för när en sådan omröstning får inledas. Det lämnar ett betydande utrymme för tolkning i varje enskilt fall.

En gammal styrform får större rättslig kraft

Heliga stolen beskriver reformen som ett uttryck för den östliga kyrkotraditionens kollegiala styre. Biskopssynoden är inte bara ett rådgivande organ. I de kyrkor som leds av patriarker eller större ärkebiskopar väljer synoden ledaren, deltar i utnämningen av biskopar och medverkar när nya stift, eller eparkier, skapas.

Synoden ska också rådfrågas, eller ge sitt samtycke, i flera frågor om ekonomi, administration och personal. De patriarkala kyrkorna är sex till antalet. Ytterligare fyra östliga kyrkor leds av större ärkebiskopar. I dessa kyrkor består synoden av biskoparna inom den egna kyrkan, med en begränsning av äldre biskopars rösträtt som infördes 2023.

I lagtexten heter det att patriarkens val av synoden innebär att ämbetet har en ”intrinsic vocation to collegiality in the exercise of his primatial ministry, which is deeply rooted in an ancient and wonderful tradition.”

Oenighet om Roms roll

Reformen har därför två möjliga läsningar. Den ena är att den återställer en äldre östlig modell där synoden har verkligt ansvar för kyrkans ledning. Texten hänvisar också till motsvarande ordningar i de östortodoxa kyrkorna, vilket ger förändringen en ekumenisk sida.

En annan tolkning är att lagen kan bli ett verktyg för mer direkt ingripande från Rom. Om en synod röstar för avsättning måste påven ändå godkänna beslutet. Den nya vägen kan därmed göra det lättare för den romerska kurian att påverka ledarskapet i en östlig kyrka, även om initiativet formellt kommer från dess egna biskopar.

Den bedömningen delas enligt den katolska sajten The Pillar av vissa östkatolska präster och kanoniska experter. Reformen utarbetades huvudsakligen av Dikasteriet för de östliga kyrkorna, enligt uppgifter till sajten. Prefekten, kardinal Claudio Gugerotti, har privat uttryckt frustration över ledarna för flera östliga kyrkor och över svårigheten att åstadkomma förändringar på ledningsnivå.

Den praktiska effekten beror nu på hur synoderna använder den nya befogenheten. Lagens formulering om irreparabel skada på gemenskapen ger en ram för ingripande, men inte en detaljerad prövningsordning.