Kung Harald V:s död väcker minnen av ett långt regentskap, men också av övergången från kung Olav V. För norska katoliker blev Harald en monark som förenade plikt med mänsklig värme och höll fast vid landets historiska och kristna arv.

En tronbestigning som följdes på kortvåg

Torbjørn Olsen, biskoplig vikarie för fältprästtjänsten, minns kronprins Harald från tiden då han stod i skuggan av sin far. Kung Olav präglade på många sätt sonens liv, skriver Olsen i en text som publicerats av Katolsk.no.

Olsen var seminarist i Mainz när kung Olav dog 1991. Internet fanns ännu inte. I stället följde han nyheterna genom NRK:s kortvågssändningar och fick omkring midnatt veta att Harald hade blivit kung.

Tronskiftet och signingen av kung Harald och drottning Sonja i Nidarosdomen gjorde intryck på honom. Händelserna visade, enligt Olsen, hur samlande kungahuset kunde vara.

Senare minns han bland annat skid-VM i Trondheim 1997 och kungaparets 60-årsdagar. Där visade Harald, med sin lågmälda humor, att han hade en särskild anknytning till Trøndelag.

Olsen ser också en kontinuitet mellan far och son. Harald mjukade upp den strama militära stil som förknippades med Olav, men behöll mycket av dess form. För Olsen blev det ett tecken på värdighet och kontinuitet.

Monarken och det kristna arvet

Enligt Olsen grep Harald bakom kulisserna in för att kungens kristna trosplikt skulle finnas kvar i den norska grundlagen. Han ser detta som ett positivt tecken i kungens förhållande till landets konstitutionella och religiösa historia.

Harald visade också intresse för en äldre del av det katolska arvet. År 1998 avtäcke han en officiell minnesplatta över jesuitprästen Klosterlasse i Vilnius. Prästen, som kom från Tønsberg, konverterade till katolicismen och ville återföra Norden till kyrkan. Den norska kungen drev senare bort honom. Klosterlasse är begravd i Vilnius.

Sr Ingeborg-Marie Kvam, priorinna vid Lunden kloster, förknippar kung Harald med sina tidigaste minnen av kung Olavs död och signingen av Harald och Sonja samma år.

Hon beskriver Harald som en del av en rad norska statschefer som står över partipolitiken, samlar befolkningen och representerar staten. Samtidigt höll han, enligt Kvam, fast vid de historiska linjerna och de värden som förknippas med den helige Olav och Magnus Erlingsson, Norges första kung som smordes och kröntes av kyrkan.

Äktenskapet med Sonja 1968 blev en stor tillgång för kungahuset, skriver Kvam. Hon minns också möten med kronprinsessan och senare drottningen.

Båda texterna återkommer till samma omdöme: Harald var trofast och uthållig, men inte avskärmad. För Kvam har han visat att en människa kan vara både plikttrogen och sann mot sig själv. Olsen formulerar det som ett exempel på trofasthet, uthållighet och kärlek – egenskaper som kristna strävar efter.