Tjugofem år efter attackerna mot World Trade Center finns morgonen den 11 september kvar i New Yorks brandkår. Daniel Nigro, då chef för insatserna vid New York City Fire Department, tog över ledningen när hans vän och chef Peter Ganci dog när det norra tornet rasade.

343 brandmän dog i räddningsinsatsen

Tre hundra fyrtiotre brandmän omkom den dagen. De gick in i tornen och andra byggnader för att hjälpa människor ut, trots att läget snabbt blev allt farligare.

Nigro minns både kaoset och de enskilda människor som deltog i insatsen. Brandmännen har i efterhand blivit en symbol för mod och motståndskraft, men minnet handlar också om kolleger, vänner och familjer som förlorade någon.

Angreppen har under de följande decennierna analyserats genom sin effekt på världspolitiken, USA:s utrikespolitik och relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen. För dem som var på plats har den större historien aldrig ersatt den personliga erfarenheten.

”Känslan av sorg är densamma”

I en intervju med Vatican News beskriver Nigro hur årsdagen fortfarande påverkar honom. På frågan om vad det innebär att nå ett kvarts sekel efter attackerna svarar han:

“Well, it never gets old; the feeling of sadness 25 years later is the same.”

Orden riktar uppmärksamheten mot tiden efter katastrofen. Överlevande, anhöriga och vänner har burit på egna berättelser. Andra blev sjuka efter att ha arbetat i eller nära området. För dem är den 11 september inte bara ett datum som förändrade synen på världen, utan också en del av vardagens minne.

Ledningen skiftade när tornet föll

Peter Ganci var chef för New Yorks brandförsvar på plats när det norra tornet rasade. Nigro tog därefter kommandot över brandmännen. Händelsen blev en vändpunkt mitt under en insats där informationen var knapp och faran förändrades från minut till minut.

Hans berättelse rymmer därför två nivåer. Den ena gäller den konkreta räddningsaktionen och de beslut som måste fattas under attacken. Den andra gäller åren som följde, när New York fortsatte att leva med förlusten av dem som aldrig kom hem.

Vid årsdagen återkommer Nigro till brandmännen som riskerade sina liv för andra. Han talar också om framtiden för New York, USA och sina tidigare kolleger. Någon enkel avslutning finns inte i hans minne. Sorgen finns kvar, liksom berättelsen om dem som gick in när andra försökte ta sig ut.