Ett märkligt oväder stänger in en familj i deras eget hus. Där börjar The Last House, en Netflixfilm som hittar en fungerande skräckpremiss men inte ett slut som motsvarar den. Resultatet är en film som länge håller sig på rätt sida av en lördagskvällsthriller och sedan tappar greppet.
Ett oväder utan väg ut
Jason, spelad av Wagner Moura, fiskar under en vanlig dag när han ser en främmande storm närma sig. Han återvänder hem och äter lunch med sin hustru Ann och barnen Graham och Ruth. När regnet börjar falla förändras villkoren.
Först antar familjen att ovädret snart går över. Några timmar senare försöker Jason lämna huset. Dörrarna sitter fast. Det går inte att öppna dem, och inte heller att ta sig ut genom väggarna. Borrmaskiner och slag gör ingen skillnad.
Filmens konkreta styrka finns i denna begränsning. Det finns fortfarande el och vatten, åtminstone för stunden, och luften går att andas. Faran är därför inte omedelbar på det sätt som den brukar vara i katastroffilm. Den växer i väntan, i ovissheten och i frågan om vad som har hänt utanför huset.
Vardagen blir ett fängelse
Familjen lagar mat, ser på film, gör läxor och arbetar med olika projekt. Den första fasen liknar en oväntad ledighet. De försöker fylla tiden och hålla fast vid invanda roller. Men efter hand blir tristessen en motståndare i sig.
Det är också här filmen gör sitt bästa arbete med personerna. Deras uppmärksamhet skiftar när dagarna blir längre. Praktiska sysslor får större vikt. Små konflikter blir svårare att avfärda. Den yttre begränsningen pressar fram förändringar som en vanlig familjefilm hade kunnat låta passera.
Filmen bygger därmed inte främst sin spänning på chocker. Den använder huset som ett system där varje rutin kan bli ett problem. Vattenförsörjningen, elen och möjligheten att kommunicera får en annan laddning när ingen vet hur länge situationen ska fortsätta. Ett samhälle som normalt finns i bakgrunden blir plötsligt frånvarande.
Den sista akten försvagar helheten
Efter hand behöver berättelsen ge svar. Det är då The Last House börjar vackla. Upplösningen får inte samma precision som filmens inledning. Den centrala gåtan öppnas, men de senare stegen leder inte till en tillräckligt stark eller sammanhållen avslutning.
Problemet är inte att filmen lämnar allt oförklarat. En skräckfilm kan tåla osäkerhet. Problemet är att de val som görs i slutet inte fullt ut följer den press och utveckling som filmen själv har byggt upp. Familjens situation har varit mer intressant än lösningen på den.
Catholic World Report ger filmen tre av fem spolar. Det är en rimlig bedömning. The Last House har en bra grundidé, ett avgränsat rum och en familj vars vardag långsamt bryts ned. Men när huset till sist ska öppnas mot filmens större verklighet blir den mindre säker på vad den vill säga.
