I september släpper Paradox Interactive utbyggnaden By God Alone till sin medeltidssimulator Crusader Kings III. För första gången går det att spela påven — att sätta sig i den helige faderns stol, utnämna kardinaler och vägra kungar deras skilsmässor. Spelpressen har hyllat beslutet i flera veckor. Men utbyggnaden är också en påminnelse om något som lätt glöms: kyrkan vi tillhör har blivit en kuliss i andras berättelser om oss.
Spelet som inte handlar om tro
Det som märkligt nog gör Crusader Kings intressant för en katolsk läsare är just att det inte handlar om tro. Spelaren förvaltar en ätt genom seklerna, och kyrkan förekommer ständigt — som motpart, som tillgång, som hot. Biskoparna är spelbara positioner. Kyrkomötena kan besluta om läran. Skilsmässor, exkommunikation och helgonförklaringar är verktyg i ett politiskt spel.
Det är en förvrängning av verkligheten — och ändå inte helt fel. Medeltidens stift var verkliga maktdomäner, och biskoparna var ofta mer involverade i världslig politik än i själasorgen. Att spelet låter kungen och Rome tävla om utnämningarna är ingen uppfinning. Det är investiturstriden, förlagd till ett interaktivt medium som skolans historieundervisning aldrig kommer i närheten av.
Vad underhållningen förlorar
Det spelet förlorar är naturligtvis allt det som inte går att mekanisera. Någon som spelat hundra timmar Crusader Kings vet vad ett kardinalskollegium är, men inte varför det finns. Helgonförklaringen är ett prestigevärde. Messen förekommer knappt alls — den är för lugn för att vara spelmechanik.
Det är här underhållningens katolska betraktelse blir nödvändig. Spelet kan simulera makten men inte sakramenten, och skillnaden mellan de två är skillnaden mellan kyrkan som institution och kyrkan som Kristi kropp. Den som bara lärt sig kyrkohistoria genom spel riskerar att tro att investiturstriden var kyrkan, och att tro det är att missa den helt.
Förstås finns det sämre sätt att lära sig kyrkohistoria än ett dataspel. Spelet ger schismerna, korstågen och investiturstriden i rätt mängd, och den som spelat sig igenom dem vet mer om medeltidens kyrkopolitik än de flesta som läst en bok om ämnet. Men spelet lever av konflikten, och därför kan det bara visa kyrkan när kyrkan bråkar. Den andra delen av historien — att samma kyrka byggde socknarna, skolorna, sjukvården och kalendern som hela Europa levde efter — finns inte med, för den går inte att vinna.
Det är därför spekulationen om vad spelet "gör med" kyrkan är fel ställe att börja. Frågan är vad vi gör med intresset. Varje år kommer några av dem som googlade "vad gör en kardinal" efter en spelkväll ända fram till en kyrkdörr, ofta för att de upptäckt att historien de spelat sig igenom har en fortsättning som pågår. De kommer med rätt frågor. De förtjänar bättre svar än en smaken av gammal vax och en broschyr från 1974.
