I Vatikanens apostoliska palats mötte påven Leo XIV den 3 september seminarister från två italienska prästseminarier. Han tackade dem för deras dagliga ja till kallelsen och beskrev deras närvaro i seminariet som ett tecken på hopp för hela kyrkan.
Delegationerna kom från Pius XI:s regionala pontifikalseminarium i Molfetta och det interdiocesana seminariet i Aversa. Båda institutionerna firar jubileer i år. Molfetta uppmärksammar hundra år sedan de nuvarande lokalerna togs i bruk. De beställdes av påven Pius XI, vars namn seminariet bär. Aversa firar tre hundra år sedan den nuvarande anläggningen öppnade.
Kallelsen är inte en belöning
Leo XIV knöt prästyrket till Guds fria val. Ingen kallelse, sade han, bygger på konkurrens eller rangordning. Den uppstår inte heller därför att någon har visat sig vara bäst. Gud kallar den han vill, och kallelsen föregår människans egen prestation.
Det perspektivet står i kontrast till en kultur där personlig självförverkligande ofta blir måttstocken. Seminaristerna är inte där för att de har förtjänat platsen, utan därför att Gud fritt har kallat dem. Hoppet som deras närvaro uttrycker är därför inte optimism utan tilliten till att Herren fortsätter att kalla människor i varje tid och på varje plats.
”The Lord continues to call, in every age of history and in every place.”
Familjerna hör till kallelsens sammanhang
Påven riktade också sin tacksamhet till seminaristernas familjer. En prästkallelse uppstår sällan utan ett sammanhang där tron får växa. Hemmet och föräldrar som ber, samtidigt som de kan låta sina barn gå, spelar en roll i processen.
Seminaristerna kommer inte till kyrkans tjänst som isolerade individer. Jesus kallade inte bara en person utan tolv, med olika personligheter och egenskaper. Därför behöver den andliga träningen bäras av brödraskap och en gemensam mission.
Formatorerna ska lära ut omsorg
Till de präster och lärare som ansvarar för seminarierna sade Leo XIV att de ska vara de första lärarna i omsorg och gemenskap. Det kräver personliga och gemensamma relationer som vilar på sanning och kärlek, inte bara på undervisning och regler.
De blivande prästerna ska senare möta människor vars liv präglas av konkreta problem: familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop, unga som lämnar hemorten för arbete, äldre som lever ensamma och människor som hamnat utanför. Även de som har förlorat riktningen i livet ska finnas i deras pastorala blick.
Budskapet till seminaristerna var därmed mindre en beskrivning av en karriär än av ett liv i kyrkans gemenskap. Kallelsen börjar i Guds initiativ, formas i familj och utbildning och prövas i tjänsten för andra. EWTN News rapporterade om mötet.
