Kyrkans uppgift är inte att stå bredvid världens konflikter och förändringar. Den måste lyssna till människors liv, särskilt till dem som bär på orättvisor, diskriminering och våld. Det sade påven Leo XIV under onsdagens generalaudiens.
Katekesen den 2 september var den första i en serie om Andra Vatikankonciliets pastorala konstitution Gaudium et spes. Dokumentet behandlar kyrkans förhållande till den samtida världen. Enligt påven handlar det inte om att okritiskt bejaka utvecklingen, utan om att möta historien med tro och ansvar.
Gaudium et spes börjar med människans liv
Konstitutionen beskriver kyrkans hållning genom människors glädje och hopp, men också deras sorg och ångest. Det gäller i synnerhet de fattiga och dem som har det svårt. Påven kopplade detta till Kristi människoblivande: Kristus delar människans liv och kyrkan kallas att gå samma väg.
Det innebär att kristna inte kan vara passiva åskådare. De måste lyssna med hjärtat, låta sig utmanas och ta ansvar för verkligheten. Närheten till människorna kan samtidigt ge en djupare förståelse av både historien och uppenbarelsen, sade Leo XIV.
Framsteg och kriser hör ihop
Påven pekade på flera motsägelser i det moderna samhället. Vetenskap och teknik skapar nya möjligheter, men tillgången är ojämn och människan har inte alltid kontroll över följderna. Kunskapen om hur samhällen fungerar har ökat, samtidigt som det är svårt att avgöra vilken riktning de ska ta.
Världens ekonomiska resurser har också vuxit, medan många fortfarande lever med hunger och nöd. Människor vet att planetens framtid står på spel, men har svårt att avstå från självisk konsumtion. Krig kan dessutom fortfarande framställas som ett medel för att skapa fred.
Vatican News återgav påvens genomgång, där dessa spänningar knöts till konciliets uppmaning att tolka tidens tecken i evangeliets ljus. För kyrkan är det en återkommande skyldighet, inte en uppgift som avslutas när ett dokument har skrivits.
Kyrkans tjänst ska inte bygga på makt
Den kristna delaktigheten gäller särskilt människor som pressas av orättvisa, diskriminering och våld. Kyrkan ska inte söka en jordisk ambition, sade påven, utan fortsätta Kristi verk: att vittna om sanningen, rädda och tjäna snarare än att döma eller bli tjänad.
Det pastorala arbetet är därför mer än en moralisk hållning. Det kräver närvaro och omvändelse. I en tid med snabba och djupa förändringar ska kyrkan ta emot människans frågor och längtan och visa på Kristus som historiens centrum och mål.
Katekesens avslutande perspektiv var hoppet. Kyrkans glädje och hopp ska inte skiljas från människors sorg och oro. De ska prägla en kyrka som förkunnar evangeliet och finns nära kvinnor och män i deras konkreta liv.
