Longyearbyen samlade katoliker och lutheraner när biskop Erik Varden firade mässa i Svalbards kyrka på söndagen. Mässan den 30 augusti markerade hundra år sedan den första katolska mässan firades i ögruppen.
Mässan hölls i Longyearbyen
Varden, biskop av Trondheim och apostolisk administratör för Tromsø, ledde den högtidliga mässan. Med honom fanns präster från Tromsø, representanter för Caritas och medlemmar av den katolska gemenskapen där. Företrädare för Norges lutherska kyrka deltog också.
Firandet hade därmed en ekumenisk prägel. Den katolska närvaron på Svalbard har under ett sekel varit knuten till ett område där avstånd, väder och få invånare gör regelbunden församlingsverksamhet svår.
En resa som förändrat villkoren
För hundra år sedan nådde man Svalbard efter en lång och krävande sjöresa. Omkring 900 kilometer isvatten skilde ögruppen från det norska fastlandet. I dag anländer besökare med flyg och har mobiluppkoppling även i Arktis.
Varden använde skillnaden för att tala om det som människor tar med sig, också till en plats som verkar avskild från omvärlden. «Everything that distracts us elsewhere follows us here,» sade han enligt Vatican News.
Men Svalbard är inte bara en bakgrund för en jubileumsmässa. Landskapet och klimatförändringarna gör gränserna för mänsklig kontroll synliga. Den smältande isen och den stora arktiska miljön påminner om människans litenhet i tid och rum, sade biskopen.
Ensamhet och sårbarhet i predikan
I predikan återvände Varden till en berättelse av den norske upptäcktsresanden och tidigare sysslemannen på Svalbard, Helge Ingstad. På 1930-talet mötte Ingstad en jägare som hade levt länge isolerad i vildmarken. Mannen var fysiskt frisk men hade påverkats djupt av ensamheten.
När andra människor till slut dök upp väckte deras närvaro enligt Ingstad «something of a troubled joy.» Varden använde berättelsen för att beskriva en mänsklig erfarenhet: människor kan stänga dörren mot världen, men längtar samtidigt efter att någon ska knacka.
De första kristna munkarna sökte öknen för att lämna illusioner och möta Gud utan skyddande föreställningar, sade han. Ensamheten var inte ett förakt för andra människor. Den skulle göra människan sannare inför Gud och synliggöra hennes sårbarhet.
Varden kopplade detta till ett samhälle som ofta försöker undanröja sårbarhet genom teknik och kontroll. Mot den virtuella tillvaron ställde han verkligheten i Svalbard: mörker, storm, is och avstånd. Där har kyrkan enligt hans predikan en uppgift att bära Kristi försoning, läkande och vänskap till människor som är isolerade och rädda.
