Kommuniteten Bose i norra Italien har förlorat sin grundare. Enzo Bianchi avled den 1 september, 83 år gammal, efter en tids sjukdom. Kardinal Gianfranco Ravasi beskriver honom som en människa som rörde sig mellan teologi, kultur, konst och kyrkoliv utan att låta sig placeras i en enda kategori.

Ravasi och Bianchi var jämnåriga och lärde känna varandra för omkring 40 år sedan. De talade en gång om vem som skulle dö först och lovade att den andre inte skulle skriva någon minnesruna. Några timmar efter dödsbeskedet valde Ravasi ändå att bryta löftet. Vatican News publicerade kardinalens minnesbild.

Bibeln som daglig näring

För Ravasi var Bibeln den punkt som höll samman Bianchis många intressen. Bianchi ville göra Skriften tillgänglig utanför de akademiska miljöerna. Den skulle kunna läsas som daglig näring, som bröd som delas med andra.

Hans teologiska och folkbildande arbete förenade sanning med godhet och skönhet. Bianchi kunde tala till både troende och icke-troende. Det mänskliga var aldrig ett sidospår i hans tänkande. Politik, kyrka, kultur och konst hörde till samma verklighet.

Ravasi sammanfattar vännen så här:

”Han var så mycket. Jag minns honom bara som en människa, en mycket mänsklig sådan”

Matbordet som teologisk bild

En del av Bianchis mänsklighet syntes vid matbordet. Han hade själv sagt att han hellre ville bli ihågkommen som en stor kock än som författare. Ravasi minns flera måltider i Bose, dit han kom för meditation under fastan.

Bianchi skrev också en bok för yngre läsare om Jesus som en rabbin som tyckte om festmåltider. I den bilden såg Ravasi en central del av evangeliernas människosyn: måltiden, gemenskapen och eukaristin. Maten var inte bara en privat färdighet utan också ett sätt att förstå hur Kristus närmade sig människor.

Även gastronomen Carlo Petrini, en central person i det italienska köket, ska ha uppskattat Bianchis matlagning och bedömt honom som en bättre kock än sig själv.

Bose och den ekumeniska vägen

Bose grundades i en by i provinsen Biella. Den omgivande naturen, med fält och skog, var nära förbunden med Bianchis syn på skapelsen. Kommuniteten blev samtidigt en plats för möten mellan kristna traditioner.

Ravasi lyfter fram Bianchis relationer till den ortodoxa östkyrkan och till protestanter. Även ärkebiskopen av Canterbury har vistats i Bose för meditation. För Bianchi var brödraskap inte en abstrakt idé utan en praktisk form för att leva tillsammans över kyrkliga gränser.

Grundarens senare liv rymde också en smärtsam distans till den gemenskap han själv hade byggt. Ravasi ser det som en del av varje grundares öde: att efter hand hamna utanför sitt ursprungliga verk eller tvingas skapa en ny väg.

Som avslutning återvänder kardinalen till två bibelverser som han förknippar med Bianchi: orden om Guds ord som en lykta för foten och ljuset på stigen, tillsammans med Jesajas bön om att himlen ska rivas itu och Gud stiga ner. För Ravasi förenar de Bianchis läsning av Bibeln med hans tro på Kristus som ljus för människans väg.