En liten katolsk kyrka växte fram i ett samhälle där den stora majoriteten är muslimer. Efter nära 30 år som missionär i Turkmenistan beskriver pater Andrzej Madej, OMI, sitt arbete som ett liv bland människor snarare än en kamp mellan religioner.
Madej kom till landet när den katolska kyrkan behövde byggas nästan från grunden. Det fanns inga etablerade strukturer och inga stora katolska församlingar. Ändå fanns möjligheten att möta människor i vardagen.
Vardagen blev missionsplatsen
Som missionär levde Madej sida vid sida med muslimer. Han bjöd in människor på te, samtalade med dem och läste evangeliet tillsammans med dem. Kontakterna gick också åt andra hållet. Han blev inbjuden till bröllop och begravningar och delade familjers glädje och sorg.
De vardagliga relationerna blev enligt Madej en av de viktigaste delarna av hans uppdrag. Det handlade inte om att vinna religiösa diskussioner. I stället ville han vara närvarande och låta evangeliet synas i hur en människa behandlar en annan.
”Where Christ comes, love comes with him,” säger Madej enligt Vatican News.
De första doppen kom vid påsken 2000
Steg för steg började en katolsk gemenskap ta form. De första doppen firades vid påsken år 2000. Madej minns hur människor såg kyrkan växa fram inför sina ögon.
Dopen blev inte slutpunkten för arbetet. Den nya gemenskapen levde i ett samhälle utan stora katolska sammanhang och med begränsade kyrkliga strukturer. Därför fick församlingens liv byggas genom återkommande möten, samtal och förtroende.
Respekt före religiösa konflikter
Efter åren i Turkmenistan har Madej blivit övertygad om att ömsesidig respekt öppnar vägen till ett verkligt möte. Kristna kan leva bland muslimer och samtidigt vara trogna sin egen identitet, menar han. Grunden är relationer som formas av fred.
Den hållningen innebär inte att den kristna tron försvinner ur bilden. Madej betonar i stället ett vittnesbörd som tar sin början i livet. Evangeliet ska inte bara uttryckas med ord, utan också i gästfrihet, tålamod och omsorg om den andre.
För den katolska kyrkan i Turkmenistan har detta varit ett arbete utan snabba resultat. En gemenskap har vuxit fram genom små handlingar: en kopp te, ett samtal, en inbjudan och närvaro vid människors viktigaste dagar.
