Olovliga biskopsvigningar vid två tillfällen är utgångspunkten när Biskop Czeslaw skriver om kyrkans enhet, liturgin och Andra Vatikankonciliet. Han beskriver samtidigt en bredare utmaning än de formella brotten mot kyrkans ordning.
Biskopsvigningar utan påvligt mandat
Den 1 juli genomförde Pius X-broderskapet, SSPX, enligt biskopens text de tidigare annonserade biskopsvigningarna av fyra präster. Händelsen fick stor uppmärksamhet i medierna. Den 25 juli lät de mindre kända transalpinska redemptoristerna på motsvarande sätt en präst ur ordensgemenskapen vigas till biskop.
Enligt texten på Katolsk.dk skedde vigningarna vid båda tillfällena utan påvligt mandat, liksom ärkebiskop Marcel Lefebvres biskopsvigningar 1988. Därmed beskrivs de som brott mot kyrkans hierarkiska enhet.
De inblandade parterna är enligt framställningen automatiskt exkommunicerade. Biskopen skriver också att alla medlemmar av prästerskapet inom Pius X-broderskapet, liksom alla som på annat sätt är organisatoriskt anslutna till broderskapet, har exkommunicerats. Både SSPX och de transalpinska redemptoristerna beskrivs därför som grupper i en skismatisk situation, utanför kyrkans gemenskap.
Liturgin som synligt uttryck för strömningarna
De två grupperna är små i förhållande till den katolska kyrkan. Lokalt är deras minoritetsställning enligt biskopen ännu tydligare på många håll. Det betyder ändå inte, enligt biskop Czeslaw, att de strömningar som vigningarna uttrycker kan lämnas utan uppmärksamhet.
Mässan enligt 1962 års missale, ofta kallad den tridentinska riten, är för många det mest synliga uttrycket för dessa strömningar. Biskopen skiljer mellan en personlig preferens för 1962 års mässa och hållningar som också innebär skepsis mot den reformerade liturgin eller bristande förtroende för att kyrkan även efter Andra Vatikankonciliet förmedlar den överlämnade läran.
Konciliet förändrade enligt resonemanget inte kyrkans lära. Det sökte i stället former för att bättre uttrycka och förkunna det bestående kristna budskapet. I vissa fall innebar det en återgång till former som tydligare visar kyrkan som en gemenskap där prästerskap och lekmän representerar kyrkan i olika roller.
Enheten prövas också utanför formella schismer
De olovliga vigningarna ses som en kulmen på mer omfattande tendenser. Men biskopen ser också hot mot enheten från andra håll. Grupper som vill genomföra radikala förändringar i kyrkan förnekar enligt hans analys ofta i teori och praktik väsentliga delar av den traditionella lära som formulerats i Andra Vatikankonciliets dokument och Katolska kyrkans katekes.
Samtidigt har konciliet enligt biskopen på nytt riktat uppmärksamheten mot det allmänna prästadömet. Alla döpta och konfirmerade deltar, i samverkan med ämbetsprästadömet, i kyrkans förkunnelse och liv. Liturgin, särskilt firandet av eukaristin, har därmed åter blivit en tydligare ram för hela Guds folks tillbedjan och förkunnelsen av Kristi frälsningsverk.
Hotet mot kyrkans sammanhållning handlar i biskopens resonemang därför inte bara om formella schismatiska handlingar. Det handlar också om förtroendet för kyrkans förmedling av läran, konciliets beslut och den liturgiska förnyelsen.
