Sex decennier efter Andra Vatikankonciliet pågår striden om vad dess liturgiska reform faktiskt innebar. I centrum står nu frågan om Benedikt XVI var en avvikare – eller om hans syn blottlade en konflikt mellan konciliets text och senare kyrklig praxis.
Mike Lewis har beskrivit Joseph Ratzinger, före, under och efter hans pontifikat, som ett undantag i det liturgiska projektet efter konciliet. Kommentaren publicerades i Where Peter Is. Teologen John M. Grondelski invänder i Catholic World Report mot den bilden och menar att flera historiska trådar har knutits ihop på ett sätt som gör frågan svårare än en enkel rangordning av påvar.
Konciliets text och det som gjordes i dess namn
En grundfråga är skillnaden mellan vad konciliet beslutade och vad som senare utfördes med hänvisning till konciliet. Att något sker i Andra Vatikankonciliets namn betyder inte automatiskt att det uttrycker konciliets vilja. Än mindre följer det av den så kallade ”koncilieandan”, vars samband med de konkreta besluten ofta är oklart.
Grondelski tar altarräcken som exempel. Sacrosanctum Concilium föreskriver inte att altarräcken ska tas bort. Ändå har förändringar av kyrkorummet ofta presenterats som en följd av den liturgiska reformen. Han ifrågasätter också föreställningen att en biskop som röstade för konstitutionen därmed gav sitt godkännande till ombyggnader där koret upplöses i resten av kyrkorummet.
Konciliets språk om liturgin talade om de troendes «full and conscious participation». För kritiker av den senare utvecklingen är det inte självklart att denna formulering kräver varje förändring som kom att förknippas med reformen.
En berättelse om påvarna efter konciliet
Lewis placerar påvarna i en tydlig följd. Enligt hans läsning genomförde Paul VI konciliets liturgiska vision, även med vissa förbehåll, medan Johannes Paulus I välkomnade den och Johannes Paulus II fortsatte den. Franciskus och påven Leo XIV försvarar samma riktning.
Den modellen lämnar Ratzinger som den som står vid sidan av den liturgiska utvecklingen. För Grondelski riskerar den samtidigt att skriva om perioden mellan Johannes Paulus II och Benedikt XVI. I denna tolkning gick kyrkan vilse i tre årtionden, innan Franciskus återfann den verkliga reformandan. Den framställningen används av grupper som vill se reformerna efter konciliet som ett sammanhängande projekt, trots att deras genomförande och motiveringar skiftat.
Altarräcken som stridsfråga
Altarräcken har blivit en symbolfråga därför att de samlar flera konflikter i en enda detalj: synen på kyrkorummet, sättet att ta emot kommunionen och frågan om vad aktivt deltagande innebär. De som försvarar den liturgiska ordningen efter reformerna är ofta en del av en större reformmiljö, men de kan också driva egna frågor.
Grondelski menar att debatten ibland behandlar varje invändning mot den etablerade reformtolkningen som ett tecken på närhet till S:t Pius X:s prästbrödraskap. Det gör enligt honom den historiska prövningen smalare. Att ställa frågor om altarräcken eller om kyrkorummets förändring behöver inte betyda att man avvisar Andra Vatikankonciliet.
En strid om historien
Bakom liturgifrågan ser Grondelski en större historisk omtolkning. Den ena sidan vill beskriva konciliet och de följande decennierna som en rak reformlinje. Den andra påminner om att kyrklig praxis inte alltid kan läsas direkt ur konciliedokumenten.
Därför blir frågan om Benedikt XVI var en ”outlier” också en fråga om vem som får definiera konciliets arv. Om Ratzinger var avvikaren måste hans invändningar förklaras som ett avsteg. Om senare förändringar däremot gick längre än texten i Sacrosanctum Concilium, blir hans hållning en del av en äldre och fortfarande olöst debatt.
