Augustinus Bekännelser är ingen bok som snabbt blir avklarad. Den återvänder till frågor om synd, begär, ambition och bön – och förändras när läsaren själv förändras.

En läsare beskrev svårigheten i en kommentar till en tidigare artikel om olika översättningar av verket i Catholic World Report:

«The time to read and digest the Confessions is a monumental task.»
Frågan var om det verkligen är värt besväret för en vanlig katolik att kämpa sig igenom Augustinus.

En bok som börjar om vid varje läsning

För en lärare som nu läser Bekännelser igen med studenter på Hope College är svaret ja. Han har läst boken mer än ett dussin gånger under de senaste tjugo åren. Texten har ändå inte blivit uttömd.

Varje läsning öppnar nya lager. Den som läste Augustinus som student möter en annan bok efter år av arbete, undervisning och bön. Det som först framstod som en berättelse om en intellektuell sökare kan senare bli en spegel för den egna splittringen.

Augustinus skriver inte som en människa som betraktar synden på avstånd. I Bekännelser är han både en särskild historisk person och en bild av människan i allmänhet: en syndare som fastnar i lust, strävan efter framgång och distraktion.

Läsningen som andlig övning

Boken har inte bara gett författaren material till akademiskt arbete. Den har format hans bön. Under den aktuella omläsningen säger han sig be mer under dagen och märker att bönerna tar form efter det han läser.

Augustinus söker inte en neutral beskrivning av sitt liv. Han bekänner, prisar Gud och försöker se tillvaron i Guds ljus. Den rörelsen kan också bli läsarens. En långsam läsning gör texten mindre till en historisk klassiker och mer till en prövning av det egna livet.

Det är också därför texten kan kännas krävande. Det finns många andliga författare med mer lättillgängliga böcker. Bekännelser kräver däremot att läsaren stannar, läser om och accepterar att inte förstå allt genast.

Ingen plikt, men en möjlig väg

Författaren menar inte att Bekännelser måste läsas av varje troende. Kyrkans liv innehåller andra vägar till bön och andlig fördjupning. Men för den som vill läsa Augustinus finns ingen anledning att kräva en snabb genomgång.

Texten kan läsas långsamt, med pauser för bön och återblick. Den kan också läsas flera gånger under olika perioder i livet. Första mötet kan handla om Augustinus frågor och tvivel. Senare kan läsaren känna igen sin egen rastlöshet.

Erfarenheten är enkel att formulera: boken förändras inte, men läsaren gör det. Därför kan Bekännelser återkomma som en följeslagare snarare än som en uppgift. Vid varje läsning kallar den läsaren längre in – mot bekännelse, lovprisning och en blick där Gud får ta större plats.